Vi bestämde oss som redan nämt för att ta vägen över alperna för att besöka Venedig. Resan började riktigt bra med några strejkande vägbommar och Kabbe som , som vanligt, hängde ut från fönstret och sprayade ner högersidan duktigt med sin gårdag som enda undantag. Men när vi kommit upp några meter havet och ackompanjerades av storslagna skidorter och serpentinvägar istället för autobahn så började min känsla att förändras dramatiskt. Från att sitta och kika ut på vägarna och njuta av naturen så kände jag att min puls ökade i takt med höjden vi klättrade till. Som högst var vi uppe på 1900m och min puls låg väl på 190. Jag var till slut tvungen att gå bak och lägga mig för att slippa se de ofantliga stupen utan vägräcke, söndervittrade vägarna och självmordsbenägna personer som tagit samma väg som oss.
Min panikångest blir inte bättre när den annars kolugna Erik Lundin utbrister, "nu är fan jag orolig", då vet man att det är extrema förhållanden. Svettningarna och blodpumpens frekvens i kabyssen blev även dom extrema då.
Hade jag haft något av värde att skänka eftervärlden så hade jag skrivit mitt testamente men jag fick ägna min tid till att gråta istället.
Vi kom till slut ner helskinnade tack vare Bubbens skillz bakom ratten och för det är jag honom evigt tacksam, jag har aldrig under så lång tid haft så hög puls. Vi kom relativt snabbt överrens om att den vägen inte skulle upplevas igen, åtminstonde inte utan Sherpa.
"-Aldrig mer, jag åker hellre 10 mils omväg.
- Jag åker 100 mil hellre.
- Ja men jag åker hellre runt hela Jorden!"
Husbil på bergsetapp: CHECK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar