Oslo inledde med att visa upp sig från sin bästa sida men nu började hösten komma igång på allvar. Vi gick mot en mörkare och kallare tid. Vi hade slut på pengar, slut på mat, slut på värme STÄG och vi började bli lagom less på att elen som solfångaren hade genererat under dagen räckte i cirka 40 min...
Det var DÅ 2 norska fräscha under, Kim och Andreas, klev in i handlingen. De ägde en flyttfirma och hade insett värdet med att känna 2 svenskar/polacker som inte har något liv utan gör allt för att fylla upp dagarna med jobbtimmar. Fylla upp vårt schema var den ena saken dom hjälpte oss med, den andra var att de hade en lösning på vårt problem med åtkomst till elektricitet. De lade fram sitt förslag och ett sönderkarvat fönster, 30 meter skarvsladd och en halv rulle silvertejp senare så stod vi någorlunda permanent parkerad på en p-ficka utanför grabbarnas kontor med en elkabel snirklandes in i huset. Där kom vändpunkten! Vi hade lämnat dagarna på det sletna, gråa, kalla tivoli-fältet på Töyen för att leva ett liv i lyx på det omtalade området Ökern.
Vi jobbade för boysen på Flyttefoten men det antalet timmar vi jobbade kom aldrig upp i önskad nivå trots allt och vi kände att det var dags att ta tag i det vi hade snackat om sen vi kom, nämligen att lösa en truckförarlicens. Vi hade återigen kontakt med damen från adecco och kursen blev bokad. Under kursen, som under ledning av Jon "legenden" Lilleström flöt på smärtfritt, så lärde vi oss allt man bör kunna om truckar, säkertslover och vikten av att alltid dricka mycket kaffe.
Ryktet om att vi hade 2 licenser för att sköta diverse truckar hade blivit ett hett samtalsämne på Oslos gator och torg och bara någon dag efter avklarad kurs ringer det i Eriks mobil och det är ingen mindre än Mikael "proffset" Kristiansson som ringer för att höra om vi är sugna på att jobba på ett lager där han är förman. Efter långa förhandlingar om grundlön, förmåner och i tillägg några berättelser från hans tidigare karriär som luftballongspilot så var kontraktet spikat!
Jobbet ute i Sandvika flöt på parallellt som vi extraknäckte med Flyttefoten men vi fick ändå den där polska känslan mindre och mindre påtaglig. Ryggens status gick från att ha känt sig som ett skyltfönster under Göteborgskravallerna till att känna sig som en fotboll under Zidanes sula. Man kunde till och med dra på sig skorna utan att behöva dra iväg en lång ramsa innehållandes diverse olämpligheter. När det anses som ett privilegium så vet man att kraven har sänkts.
Vi börjar nu närma oss dagens datum och den här redogörelsen på begynnelsedelen av vår resa får faktiskt anses avklarad. Det kommer sannerligen ploppa upp någon flashback framöver på den här sidan men vi säger SPIK för nu.
Nästan iaf, jag ska bara klargöra att inläggen framöver inte kommer innehålla lika många ord, det kommer fler bilder och rubrikerna kommer inte enbart att vara på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar